Berusad på böcker del 22 Nätternas gräs av Patrick Modiano

Jag tycker det finns en magi i de till sidorna korta romanerna. Inte för att en bok tvunget blir bra bara för att den är kort. Men det finns många böcker som är tunna och mycket bra. Det har kanske att göra med att de blir mer koncentrerade och därigenom förtätade. Detta gäller Conrads Mörkrets hjärta, Gides Pastoralsymfonien och Hamsuns Svält.

Jag har läst en tunn bok igen. Nätternas gräs av Patrick Modiano förra årets nobelpristagare. Jag skall med en gång säga att jag inte tyckte den var lika bra som Dora Bruder som jag å andra sidan tyckte var en anmärkningsvärt bra bok. Men den har en mycket stark förtätad stämning som gör den mycket spännande.

Den yttre handlingen är att berättaren vandrar genom ett nattligt Paris på spaning efter Dannie , en gåtfull kvinna som han var förälskad i sin ungdom. Hon försvann under mystiska omständigheter och berättaren undrar vad som egentligen hände.

Han har sparat en svart anteckningsbok som hjälper honom att erinra sig detaljer som gör att han kommer gåtan om kvinnan något närmare. Som vanligt är tidsperspektivet i Modianos böcker flytande. Han rör sig hela tiden mellan nuet och det förflutna. Nutid och dåtid flyter samman som om man lägger två raster över varandra och får en dubbelexponering. Precis så är ju livet. Likt årsringarna i ett träd finns ju alla tidsåldrarna i oss.

Precis som i Dora Bruder finns en gåta och ett mysterium att lösa. Bokens handling svävar fram i sakta mak liksom i cirklar och hela tiden läggs ny information till lösningen av gåtorna. Som vanligt passerar vi igenom många Parisgator och torg. Jag skall inte avslöja hur boken slutar men berättaren vet mer när boken slutar än när den började. Men han får inte veta allt. En del hemligheter finns kvar som kittlar fantasin.